Idag har vi landat på Stommen för ett litet snack med Katarina som ägt gården sedan oktober 2015 och drivit den helt själv sedan 2020 när hon köpte ut sin dåvarande man.

– Jag har inte haft en sovmorgon på tre år, skrattar hon och berättar att det går bra att ha gården själv men att det kan vara ganska slitit emellanåt och ibland undrar hon vad hon håller på med.

Men passionen för livsstilen tar alltid över och har så gjort sedan hon var liten och tillbringade alla helger på sin mormor och morfars gård i Norra Unnaryd i Småland. Det var också på den gården det hela började.

– Jag var 23 år och mamma var inte jätteglad över att vi skulle börja med mjölkgård men jag har alltid känt att det varit min grej så jag och mitt ex tog över gården 1997 efter en morbror när han tröttnade och vi hade mjölkkor där fram till 2006, när gården började bli trångbodd och barnen började komma, då blev det ett nytt arrende i Mullsjö, minns Katarina.

Den här gården växte de också ur då ägarna inte var intresserade av att utöka eller sälja, så då köptes Stommen som de själva byggde om från uppbundet till lösdrift innan verksamheten kördes igång i oktober 2016. Idag finns det 80 mjölkkor på gården och ett 90-tal ungdjur. På fredagar har hon lite hjälp av en kompis som kommer för att blanda foder för den dagen, fodra och fixa med smågrejor. Även lite förberedelser inför helgen kan ibland hinnas med.

– Jag mjölkar själv två gånger om dagen och när det är säsong kör Mårten, min äldste son, gräs åt mig, för sedan jag tog över gården finns det ingen tid till det, berättar Katarina som annars är insatt i hela ”processen” och kan ordna med det mesta som kan uppstå.

– Man får vara lite som MacGyver och lösa det mer eller mindre själv, skrattar hon.

Skräcken för sprutor har hon också fått ta tag i sedan hon började själv. Och att inseminera.

Viktiga kunskaper då planen är att fortsätta med samma antal kor som det är nu.

– Jag har inga tankar på att utöka mer för det är fullt upp med de djuren jag har. Egentligen kanske lite för många men att ha färre funkar inte rent ekonomiskt, förklarar Katarina som innan hon började heltid med mjölkproduktion säsongsarbetade med att lägga asfalt parallellt med gårdsjobbet.

– Jag började som flaggvakt men de sista åren var jag ren vältförare, berättar hon.

Och det där med asfalt har också blivit en liten yrkesskada.

– När det är nyasfalterat kan jag ibland reagera, fan vilken skarv, hur tänkte dom här? Men det är inte bara asfaltsskarvar som kan väcka ”nördigheten” utan även taskiga staket.

– Det hakar jag upp mig på. Min morfar lärde mig att stängsla och det är jag glad för, för det är bedrövligt hur det kan se ut. Jag brukar ta kort och säga att jag ska göra en stängselbok nån dag och skriva om alla (dåliga) varianter på hur man kan göra ett staket, ler hon.

När det är dags att koppla av på kvällen blir det ofta med en film eller serier. Smaken är bred så länge som det inte är science fiction då förstås. I öronen rullar det ljudböcker.

– Man går ju med hörlurar från morgon till kväll så det blir några ljudböcker i veckan.

Favorithjälpmedlet är minilastaren och vagnen som mixar fodret. En styrka är att kunna organisera och en svaghet att som vanemänniska inte kunna släppa kontrollen till andra. När det gäller drömmar så har de ändrats med tiden.

– Förr tänkte man att åh vad skönt att åka utomlands en vecka, sedan blev det till att semestra i Sverige till att nu vara en spahelg, eller snarare ett spadygn i Falköping 2,5 mil bort, som jag inte heller varit på än, skrattar Katarina, som slitet till trots ändå är precis där hon vill vara.